Nu är alla papper påskrivna och barnbidraget flyttat. Lovely att ha det ur världen.

Nu är det "bara" att börja tömma rummet han ska ha. Kanske inte det lättaste då det använts mer som förråd än som det rum det faktiskt är. En salig blandning av mattor, kartonger, träningsmaskiner, hobbysaker, julkartonger och filmer... Hualigen vad drygt det här kommer bli då.

---

Jag kan inget annat än att tycka att detta ska bli otroligt spännande. Jag vet såklart att vi kommer vara osams var och varannan dag men att få hjälpa en människa att utvecklas står över det mesta. Jag känner mig pepp på den här utmaningen, det här ska bli kul!

Nu är den nya skolan besökt och rektorn tog emot direkt. Verkade som en bra sådan och hon tog situationen på största allvar utan överdrifter. Hon har ringt och pratat med den gamla skolan och skolpsykologen. Mamman kontaktades också för att se så allt var som det var sagt. Så nu är det bara adressändringen som ska skrivas på och väskor som ska packas.


Vad tycker ni att han ska kallas förresten? Han, pojken, sonen? Något påhittat namn?

Det?! Nej, så psyksjuka är vi inte ;) Har ni läst den boken? Fruktansvärd... Usch!

Just nu är jag i planeringstänk. Planera hur vi ska ha kontakt med skolan, planera hur vi ska ha det här hemma, planera hur hans rum ska se ut. Vad ska han få göra, vad ska han inte få göra. Hur länge ska han få göra nåt.

Jag vill förbereda allt. Jag är väl medveten om att det jag lyckats bestämma kan raseras och ändras redan när han sticker in näsan men jag vil ändå vara förberedd. Om jag ska kunna ha koll på allt han gör även när jag inte ser så måste exempelvis skolan hålla koll åt mig. Jag kanske vill att dom ringer mig varje dag eller bara när det händer nåt speciellt och då måste jag ju ha bestämt det innan så jag kan säga det till personalen.

Hemmanyckeln är totalborta! Den finns inte. Där är ett problem som elimineras redan från start. Han ska inte kunna smita från skolan och gå hem bara för att det inte passar herrn.

Tider att sitta vid datorn. Ska han få sitta där alls? Som belöning?

Ja, jag känner ju att jag har lite att bestämma med mig själv och min sambo först innan sonen kommer. Och som sagt, även fast det kanske inte alltid blir som vi har bestämt så är det skönt att ha en grund att stå på.

Hej! Välkommen!

Här var det då tänkt att jag skulle skriva allt om oss. Allt om vår utveckling, hans utveckling och kanske till och med deras utveckling. Jag tänkte försöka få med så mycket som möjligt i informationsväg men också den känslomässiga biten. Vad händer när allt gått snett? Vad händer när man försöker göra rätt? Vad händer när man ska börja om?


Men vilka är "oss"?

Ja, man skulle kunna kalla oss familjen. Den nya familjen kanske. Eller den gamla. Ja, en mamma och en syster finns det. En pappa och en låtsasmamma, en till lillasyster och endast en lillebror.


Vem är "han"?

Han är han som allt handlar om. Han är han som flyttar. Från sin mamma och storasyster till sin pappa och låtsasmamma och småsyskon. En lång bit flyttar han och kanske att jag avslöjar hur långt längre fram i berättelsen.
Han är 13 år och har inte gått särkilt mycket i skolan. Han har varit mobbad och han är lat. Får man säga så? Att han är lat? Ja, det hoppas jag. Det är min sanning.
Han är den som vill sitta uppe hela nätterna och spela dataspel.
Han är den som såg filmen Blade som 6-åring.
Han är den som har noll vänner.
Han är den som inte kan duka undan efter sig.
Han är den som inte kan tänka själv.
Han är den som aldrig tvättar håret.
Han är den som manipulerar sin omgivning.
Han är den som gömmer sig under sängen för att slippa gå till skolan.
Han är den som är konflikträdd.
Han är den som byter samtalsämne så fort det blir för hett.
Han är den som inte byter kläder om inte någon säger till.
osv, osv, osv...


Är det hans fel? Är det hans fel att han inte kan någonting?
Mitt svar är NEJ och det tänker jag bevisa!


Vilka är "dom"?

Dom är möjligen skolan, socialen, pedagoger osv...

---

Vad är det som har hänt då? undrar du. Hur kunde det bli såhär? Får han inget stöd hemifrån? Vad säger socialen? Är det inte skolplikt i Sverige? Får han ingen hjälp över huvud taget?!

Problemet har alltid legat hos föräldern. Den tidigare föräldern. Mamman. Hon har dessvärre varken velat ta ställning eller ändrat på situationen då det varje gång visat att det varit hon själv som behövt ändra på sig. Man skulle kunna kalla henne lite för en curlingmamma. En sån som sopar framför sitt barn. Det går snabbare och är mer smärtfritt om man gör det själv, så att säga. Det är mer praktiskt om hon packar sin sons skolväska för då kommer ju allt med. Det går snabbare om hon knäpper hans jacka, knyter hans skor... Det blir mindre bråk om hon plockar undan hans tallrik efter maten eller inte tar upp tider för dataspel eller tv-tittande eller läxläsning.
   Men samtidigt så curlar hon inte särskilt mycket. Hon städar visserligens hans rum för att sedan kunna dammsuga det, hon lagar visserligen två måltider om han inte gillar den ena men någon kärleksfull mamma har hon väl kanske aldrig varit. Jag antar att man måste knäppa den där jackan för att han ska slippa för att man ska curla, att man måste städa rummet för att han ska slippa för att man ska curla. För att man tycker om sitt barn. Att hon tycker som sina barn ska jag inte ta ifrån henne men hon curlar nog inte därför. Hon är lika konflikträdd som sin son -av en anledning; sätter hon igång ett bråk måste hon fullfölja det. Det orkar hon inte. Hon orkar inte vara konsekvent.



Så, av just den enkla anledningen står vi här idag.

Om ungefär en vecka står sonen här med flyttlasset.

Det är härifrån vi vandrar nu. Det är härifrån vi börjar vår resa. En resa mot framtiden och kunskap om vad vi borde kunna.






Tyck, känn och skriv!