När jag kom upp i morse var kaffet redan bryggt och köket skinande rent. Fantastiskt! Jag talade högt om min förtjusning, så gott jag kunde i min mogondimma, och sörplade i mig kaffet. Ja, men ellerhur. Det är ju härligt hur det kan vara vissa dagar.

Strax innan lunch ringde kompisen och dit gick han också sen. Som alltid skulle jag vilja påstå. Vad gjorde kompisen innan sonens ankomst? Egentligen. Det är så kul att dom har funnit varandra, inte minst för att kompisen verkar vara en sån fin vän. Dom gör banne mig allt tillsammans. Det är bågskytte och det är innebandy och mycket har vi nog att tacka den famlijen för sonens nyvunna sociala poäng. Sonen sover över och dom fiskar, rensar och äter fisken, drar på tysk julmässa, kollar in kyrkan - ja, allt sånt som vi inte gör vilket är helt fantastiskt! Det är till sån stor hjälp. Om dom bara visste! Det är ju inte precis så att vi går runt och talar om att den här sonen är emotionellt förstörd, socialt handikappad och extremt vanvårdad. Nej, om dom bara visste vad dom gjorde för oss - för honom!

Att man ska behöva stå och hålla föredrag för en fjortonåring om hur man tvättar ansiktet. Makalöst.

När han hade det där religionsprovet så satt vi i köket och gick igenom religion för religion. Tragglade, skrev upp viktiga namn och ord, läste och förhörde. En fråga man skulle kunna svara på var vilka olika högtider kristendomen har. Påsken var en och någon skördehög var en annan. För mig är julen ett självklart exempel men inte för honom. Faktum är att han inte hade en aning om vilken månad julafton inträffade, än mindre vilket datum.

Fascinerande hur mycket man kan missa i livet...

Han verkar fortfarande falla tillbaka till sitt ursprungsbeteende; fuska är lätt. Det har ju aldrig gett några konsekvenser innan.
Första läxan från skolan klottrade han bara dit några siffror, trots att han visste att både jag och läraren skulle titta. Varför? För att han inte visste hur man skulle göra.
Av de första läxorna jag gav honom skrev han av facit. Varför? För att han inte visste hur man skulle göra.

Varje gång han säger "För att jag inte visste hur man skulle göra" säger jag "Det vet ingen från början. Men allt du behöver veta för att klara uppgiften står i instruktionerna."

Ibland är även det för svårt. Han måste tro att den som skapat den specifika uppgiften uteslutit information med flit. Ibland verkar han inte se vad den egentliga uppgiften är utan gör bara lite på måfå. Jag får då stryka med överstrykningspenna över de meningar och ord som är viktiga att tänka på för att förstå uppgiftens helhet. Ibland får jag peka på det viktigaste två gånger.

Men ibland går allt så bra. Det flyter på och han gör alla rätt.

Han är väldigt bra på att räkna, speciellt addition och subtration. Han kan räkna multiplikation och division men det tar längre tid. Han kan inte jämna och udda tal. Han kan numer procent på en åldersadekvat nivå, likaså bråk.

Han är bra på att skriva på svenska men måste träna mycket mer på att skriva med egna ord. Han kan stava klanderfritt men har inget avancerat ordförråd. Han skriver oftast som han talar inklusive alla uttryck som liksom och typ.

Han känner sig säkrare på engelska än på svenska men jag har inte uppfattat honom som bättre eller mer utvecklad på något av språken i jämförelse. Däremot tror jag att han ligger en bit över genomsnittet i engelska.


Det går snabbt att bli bra i grundämnen men det tar desto längre tid att bli begåvad med logik, initiativtagande och social kompetens.
Vi jobbar på med det och det går framåt.

Sista dagen på lovet.

Imorgon börjar skolan igen. Jag undrar om han tycker att det ska bli skönt. Lite kanske i alla fall.

Här hemma har det inte varit så mycket lov = vila. Jag har jag gjort de där To Do-listorna som han har fått kämpa med. I själva verkat är dom inte så svåra, ni har ju sett själva. Välja 10 knepiga ord, läsa 10 sidor ur en självvald bok och sedan redovisa, räkna ett par sidor ur en mattebok och göra 5 uppgifter i en pysselbok. Värre blir det ju såklart men nu, vecka 2, är "läxorna" rätt ofarliga. Trots det hade han halkat efter en hel vecka, nästan två!

Han var ju magsjuk en kväll och fick vistas i sitt rum två dagar. Under mycket av den tiden satt han vid skrivbordet och pluggade och han fick massor av beröm. Ändå fick jag påpeka att han inte visat någonting på väldigt länge. Hur kan man välja att vara ute och leka eller följa med och handla när man vet med sig att man har massor att göra? Trots påtryckningar, förslag och påminnelser händer ingenting. När några uppgifter äntligen ramlar in så ser jag direkt att dom är avskrivna från facit.

I ärlighetens namn blev jag sur. Jag tycker inte att man kan göra så. Jag lägger ner all min tid på honom. All min tid och all min energi på att det ska gå bra för honom.

Bot och bättring har det blivit. Han insåg att han hade mer än bråttom och sprang upp och pluggade direkt. Dagen efter kom han knappt ner. På kvällen kom han med en hög avbetade uppgifter.

Nu har han kommit ikapp. Nästan. Han har gjort allting som han ska göra men måste rätta endel fel. För andra gången.

Nu när det fuskats endel med tv'n har jag börjat fundera lite på vad som händer på internet. Jag har tyckt att jag har haft rätt bra koll, det är mest facebook och youtube och det kan ju inte skada så värst och jag kan inte bråka om allt.

Jo, men tjena.


Efter visst sökande gick då att hitta flertalet porrsajter, bilder på lättklädda tjejer, sökord och bloggar.


Numer är datorn begränsad med sträng "föräldrakoll" och google är låst med SafeSearch. Datorn går endast att använda på bestämda tider och de spel som är/blir installerade och som strider mot mina villkor kommer inte att kunna spelas.


Jag förstår självklart att grabben är 13 år och vissa kan ju ha synpunkter på sexuella drifter osv, men jag ser inte datorn som ett alternativ och lösning till det.


Nu tror jag att jag låst de flesta sidor på nätet (såklart inte men de jag sett) och det går heller inte att ladda ner något så nu återstår att se vad som händer.

Nu har jag inte skrivit på länge. Dels för att jag varit upptagen och dels för att det är påsklov.




Han fick kanaler inkopplat till sitt rum i veckan. Något jag inte riktigt kände att jag hade tänkt igenom men pappan kopplade och grejade och letade passande förgrenings-pluppar. I samband med tv'n blev sonen magsjuk och fick tillbringa 2½ dag på rummet. Skönt med tv då, tänkte jag och släppte det där.
   Jag har väl egentligen inget emot tv-tittande, jag är bara lite rädd för att det ska fuskas. Fuskas med att titta på barnförbjudet, våld, blod, splatter, allt man kan komma över och på konstiga tider. Tittar man på tv efter kl. 22 är det garanterat vuxenprogram. Inget för en 13-åring som redan sett för mycket. Därför tillkom en regel om att tv'n stängs av senast kl. 22 när man är ledig.

Det fuskas varje kväll.

Han hör när vi går i hallen utanför och stänger genast av. När ljuden avtar sätter han på tv'n igen.

Tråkigt, tycker jag. Tråkigt att vi inte kan hålla oss till överrenskommelser, hålla oss till det sagda ordet. Detta gör ju att vi inte kan lita fullt ut på honom i andra sammanhang. Inser han inte det?

Nu har vi gått igenom flertalet läxor om om någon onsdag är det dags för första provet. Religion står på schemat och det är faktiskt rätt stort. Stor för en 13-åring kan tyckas.
   Alla läxor går superbra och långt över förväntan. Vissa detaljer saknas såsom regeln: Stor bokstav är dubbelt så stor som liten. En bagatell som snabbt fixas till.

Vi har haft möte med klassföreståndaren också och det var givande. Han fick lite mer bakgrund och vi fick lite mer insyn i hans sätt att jobba. Nu hoppas vi bara på att den där pedagogen dyker upp snart som vi blivit lovade.


Den här veckan tränar vi på:

Procent
Förkortning av bråk
Krångliga ord
Religion
Engelskaglosor



Vi har även, på det personliga planet, lärt oss att sitta ner när vi kissar så man slipper skura toaletten varje dag, tvätta håret med schampo och inte balsam, hänga upp sin blöta handduk, ta egna initiativ -även kallat: Öppna ögonen och kommunicera hyfsat i hemmet.



Den där boken han lånade verkar läsas ganska flitigt, läxorna lämnas i tid och han deltar på gympan. Än så länge saknar han egna gympaskor men får låna ett par av pappan. Någon skolväska har han inte heller men jag lyckades leta fram en snygg tygpåse han kan ha tills vi hittar en bra i affär.
   I helgen åkte vi och köpte lite nya kläder. Ett par jeans och en ny t-shirt. Han är så nöjd! Sen klippte vi till honom, ok, klippte frisyr och den blev han också nöjd med. Han fullkomligt lyser! Och alla klasskompisar hade sagt att han var fin.


Ja, det går verkligen framåt och det börjar bli roligare. För alla.

Igår var vi och provade på bågskytte. Killen som höll i allt sprang omkring och försökte samla ihop grejer till alla som ville prova. Tillslut hade alla i vår grupp fått alla tillbehör och det var dags för instruktioner. Viktiga sådana då man inte gärna sätter pilen genom någon framför.

Alla lyssnade noggrant, förutom vår kille. Han hade fullt sjå med att försöka på på den där lilla grejen på fingret som verkade gått sönder.

- När ni ska skjuta så har ni ena foten över linjen och när ni är klara lägger ni ner bågen och backar ett steg så att alla kan se att ni är klara.

Jätteviktigt.

Inte ett ord fastnade.

Nu har första dagen gått och den gick ju förvånansvärt bra. Bättre än vad vi någonsin kunnat förvänta oss.

Båda barnen vill vara delaktiga i familjen och båda barnen vill hjälpa till.

Igår kom vi hem efter att ha varit och storhandlat. Alla barn fick stanna hemma. När vi kom med alla kassar hjälpte dom till att bära, packa upp, sortera och lägga in i skåpen.

Jag förklarade varför jag alltid lägger upp och fördelar maten på bordet innan jag lägger in allt i kyl och frys. Att jag lägger frysvaror i en hög och kylvaror i en annan. (Man ser lättare vad man har, vad som ska in var, hur mycket som ska in och hur man ska placera det i respektive skåp. Man slipper ha dörrarna på vid gavel så länge).

Jag hoppas att jag planterade ett litet frö...:)



Annars betér dom sig som vanliga tonåringar med gott sinne för sina småsyskon och tar hittills lagom ansvar över lag. Han visar till och med interesse över att vilja bo här. Han frågar var tvättkorgen är och försöker delta i samtal.





På måndag är det dags att träffa rektorn igen.

Nu är det inte många timmar kvar innan handaget går ner. Storasyster är med också och här ska firas sportlov.

Vad gör man då? Blir det hotell här då eller? Det är svårt att propagera någon form av uppfostran när hälften inte behöver ge respons. Hon är ju här för att hälsa på, tas om hand, pyssla och pratas med. Umgås med, ha trevligt med. Hon är här för att spendera ett trevligt lov. Han är här för att leva. Hon är gäst, han ska flytta in.

Ja, hon blir gäst när hon är här då det är så långt avstånd mellan familjerna, ingen idé att uppfostra då när metoderna är så olika. Finns inte nog med tid att förändra ett beteende och bråka och argumentera då allt rinner av redan första dan på hemmaplan. Men nog får hon ankra storasysterrollen alltid.

Det jag försöker reda ut är alltså; sätter vi upp regler för honom måste ju också hon följa dom. Rätt ska vara rätt, lika för alla. Eller så skjuter vi upp eventuella planer på riktlinjer och påbörjar dom först om en vecka.

Risken är ju att man får en förvirrad grabb som vant sig att leva bekvämt och slippa ansvar och som plötsligt behöver agera och synkroniseras med familjen.


Mjuk övergång?

Man har en föreställning om vad människor klarar av. Man har förväntingar och förutbestämda åsikter om vad man ska kunna när man är 3 år, 13 år, 33 år. Med vissa marginaler åt båda håll. När ens egen verklighet inte stämmer överrens med vad man upplever krockar det. Personligen är jag nära en hjärnblödning. Det liksom kokar och bränner och svämmar över av ilska och oförståelse.

Mina biologiska barn har fått lära sig allt som barn i deras ålder bör klara av. Inte genom att jag präntat och malt in information och krävt respekt och uppställning i hallen innan avfärd utan genom att dom hela tiden har fått vara med. Dom har med egna ögon fått se hur man gör i diverse situationer. Dom har fått träna på att knäppa jackorna själva, dom har fått träna på att gå i trapporna, dom har fått se mig knyta ihop soppåsen när den blivit full, dom har fått vara involverade i allt vi gör och fått se hur man betér sig mot andra. Att man dukar undan efter sig när man ätit, att man hjälper varandra att städa -även fast man inte lekt med det själv, att man inte smäller i skåp och dörrar och man smyger och pratar tyst när någon sover, att man säger hej när man kommer och går, att man tvättar händerna efter att man varit på toa, tvättar håret när man badar, inte lägger kläder på golvet, aldrig säger att maten är äcklig, inte väljer en kompis före en annan... osv, osv.

Allt det, och mycket mer, har dom fått se, inte alltid behövt erfara. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag tycker inte att jag sätter upp orimliga krav på mina barn, att jag kräver mer än dom klarar av eller är mogna för. Tvärt om; jag tycker att det är konstigt att barn inte får den uppmärksamhet dom behöver. Man behöver inte ens lära dom, man behöver inte gå med schema och pekpinne och tala om hur allt ska gå till. Det räcker med att föregå med gott exempel. Om inte jag springer inne så kommer heller inte mina barn att göra det.


Problemet i detta trettonåriga fall är att han inte har fått chans att ta efter någonting. Det har aldrig funnits någon samverkan förälder och barn emellan. Föräldern har skött rubbet och därmed missat viktiga detaljer på vägen. Det har aldrig funnits något utrymme för barnet att få prova själv.

Priset är osjälvständiga barn.


Typexemplet kommer på onsdag.

Nu är alla papper påskrivna och barnbidraget flyttat. Lovely att ha det ur världen.

Nu är det "bara" att börja tömma rummet han ska ha. Kanske inte det lättaste då det använts mer som förråd än som det rum det faktiskt är. En salig blandning av mattor, kartonger, träningsmaskiner, hobbysaker, julkartonger och filmer... Hualigen vad drygt det här kommer bli då.

---

Jag kan inget annat än att tycka att detta ska bli otroligt spännande. Jag vet såklart att vi kommer vara osams var och varannan dag men att få hjälpa en människa att utvecklas står över det mesta. Jag känner mig pepp på den här utmaningen, det här ska bli kul!

Nu är den nya skolan besökt och rektorn tog emot direkt. Verkade som en bra sådan och hon tog situationen på största allvar utan överdrifter. Hon har ringt och pratat med den gamla skolan och skolpsykologen. Mamman kontaktades också för att se så allt var som det var sagt. Så nu är det bara adressändringen som ska skrivas på och väskor som ska packas.


Vad tycker ni att han ska kallas förresten? Han, pojken, sonen? Något påhittat namn?

Det?! Nej, så psyksjuka är vi inte ;) Har ni läst den boken? Fruktansvärd... Usch!

Just nu är jag i planeringstänk. Planera hur vi ska ha kontakt med skolan, planera hur vi ska ha det här hemma, planera hur hans rum ska se ut. Vad ska han få göra, vad ska han inte få göra. Hur länge ska han få göra nåt.

Jag vill förbereda allt. Jag är väl medveten om att det jag lyckats bestämma kan raseras och ändras redan när han sticker in näsan men jag vil ändå vara förberedd. Om jag ska kunna ha koll på allt han gör även när jag inte ser så måste exempelvis skolan hålla koll åt mig. Jag kanske vill att dom ringer mig varje dag eller bara när det händer nåt speciellt och då måste jag ju ha bestämt det innan så jag kan säga det till personalen.

Hemmanyckeln är totalborta! Den finns inte. Där är ett problem som elimineras redan från start. Han ska inte kunna smita från skolan och gå hem bara för att det inte passar herrn.

Tider att sitta vid datorn. Ska han få sitta där alls? Som belöning?

Ja, jag känner ju att jag har lite att bestämma med mig själv och min sambo först innan sonen kommer. Och som sagt, även fast det kanske inte alltid blir som vi har bestämt så är det skönt att ha en grund att stå på.

Hej! Välkommen!

Här var det då tänkt att jag skulle skriva allt om oss. Allt om vår utveckling, hans utveckling och kanske till och med deras utveckling. Jag tänkte försöka få med så mycket som möjligt i informationsväg men också den känslomässiga biten. Vad händer när allt gått snett? Vad händer när man försöker göra rätt? Vad händer när man ska börja om?


Men vilka är "oss"?

Ja, man skulle kunna kalla oss familjen. Den nya familjen kanske. Eller den gamla. Ja, en mamma och en syster finns det. En pappa och en låtsasmamma, en till lillasyster och endast en lillebror.


Vem är "han"?

Han är han som allt handlar om. Han är han som flyttar. Från sin mamma och storasyster till sin pappa och låtsasmamma och småsyskon. En lång bit flyttar han och kanske att jag avslöjar hur långt längre fram i berättelsen.
Han är 13 år och har inte gått särkilt mycket i skolan. Han har varit mobbad och han är lat. Får man säga så? Att han är lat? Ja, det hoppas jag. Det är min sanning.
Han är den som vill sitta uppe hela nätterna och spela dataspel.
Han är den som såg filmen Blade som 6-åring.
Han är den som har noll vänner.
Han är den som inte kan duka undan efter sig.
Han är den som inte kan tänka själv.
Han är den som aldrig tvättar håret.
Han är den som manipulerar sin omgivning.
Han är den som gömmer sig under sängen för att slippa gå till skolan.
Han är den som är konflikträdd.
Han är den som byter samtalsämne så fort det blir för hett.
Han är den som inte byter kläder om inte någon säger till.
osv, osv, osv...


Är det hans fel? Är det hans fel att han inte kan någonting?
Mitt svar är NEJ och det tänker jag bevisa!


Vilka är "dom"?

Dom är möjligen skolan, socialen, pedagoger osv...

---

Vad är det som har hänt då? undrar du. Hur kunde det bli såhär? Får han inget stöd hemifrån? Vad säger socialen? Är det inte skolplikt i Sverige? Får han ingen hjälp över huvud taget?!

Problemet har alltid legat hos föräldern. Den tidigare föräldern. Mamman. Hon har dessvärre varken velat ta ställning eller ändrat på situationen då det varje gång visat att det varit hon själv som behövt ändra på sig. Man skulle kunna kalla henne lite för en curlingmamma. En sån som sopar framför sitt barn. Det går snabbare och är mer smärtfritt om man gör det själv, så att säga. Det är mer praktiskt om hon packar sin sons skolväska för då kommer ju allt med. Det går snabbare om hon knäpper hans jacka, knyter hans skor... Det blir mindre bråk om hon plockar undan hans tallrik efter maten eller inte tar upp tider för dataspel eller tv-tittande eller läxläsning.
   Men samtidigt så curlar hon inte särskilt mycket. Hon städar visserligens hans rum för att sedan kunna dammsuga det, hon lagar visserligen två måltider om han inte gillar den ena men någon kärleksfull mamma har hon väl kanske aldrig varit. Jag antar att man måste knäppa den där jackan för att han ska slippa för att man ska curla, att man måste städa rummet för att han ska slippa för att man ska curla. För att man tycker om sitt barn. Att hon tycker som sina barn ska jag inte ta ifrån henne men hon curlar nog inte därför. Hon är lika konflikträdd som sin son -av en anledning; sätter hon igång ett bråk måste hon fullfölja det. Det orkar hon inte. Hon orkar inte vara konsekvent.



Så, av just den enkla anledningen står vi här idag.

Om ungefär en vecka står sonen här med flyttlasset.

Det är härifrån vi vandrar nu. Det är härifrån vi börjar vår resa. En resa mot framtiden och kunskap om vad vi borde kunna.






Tyck, känn och skriv!