Imorse försov han sig. Han hade glömt att ställa klockan. Vid åttatiden hörde jag hur det rasslade till på rummet, hur han sprang ned för trappan, grejade lite på nedervåningen och sedan for ut genom dörren.

När han kom hem på eftemiddagen frågade jag, efter väntan på bra tillfälle, om han kom försent. En minut, svarade han. Han hade sprungit hela vägen. Och förklarat varför han var sen.



Det är då det känns att fröet där inne bara växer sig större och starkare, det är då man märker att killen faktiskt vill, att han kämpar, att han på riktigt tar ansvar. Jag sa det också; att det var ansvarsfullt gjort. Han gjorde mycket bra ifrån sig.

Han hade kunnat göra på så många andra vis. Sämre vis. Han hade kunnat masa sig ner, äta frukost, gå till skolan... Men det gjorde han inte. Han prioriterade rätt saker en stressig morgon -kom i tid, no matter what.

Nu har skolan börjat. Papper skickas hit och dit från skolpsykologer och socialen och gamla skolan till nya skolan, ibland via oss och ibland direkt.

Det verkar i alla fall gå bra i skolan. Han har fått nya kompisar och redan första dagen var det två tjejer framme och tog hand om honom. Fast dom e juh baaaaaaaraaaaa kompisar förstås!
   Andra morgonen skyllde han på att klockan inte ringde. Det kollades givetvis upp och hedan efter står klockan en bit ifrån sängen så man kommer upp som man ska.
   Att sköta hygienen går över förväntan. Duchen används varannan dag, tandborstning och insmörjning sköts och numer har han även en deo. Faktum är att han aldrig har haft en tidigare. Han visste inte hur man gjorde med en sån, han antog att man duttade lite under armarna men visste inte alls hur man på bästa och smidigast sätt kluttade dit det. "Det går nog lättast om du använder den motsatta armen till att rolla och sen byter du när du ska ta andra armhålan".

Alltså, sånt där får mig att dö.

Varför har han inte haft en deo innan? Varför vet inte tonåringen hur man gör när man sätter på sig deo? Hur mycket har han missat egentligen?!



Men han är snäll mot sina småsyskon och han har börjat prata lite högre här hemma nu. Snart hör vi vad han säger.


Idag var vi på biblioteket och lånade böcker. Det var säkert första gången han var där men han valde en bok så ordentligt. En tjock bok, över 300 sidor. Glad var han. Ett lånekort skulle han få också. Hon i receptionen förklarade att hon var lite hörselskadad så om hon inte hörde vad man sa så berodde det inte på att hon inte lyssnade, sa hon. Vår tonåring fick prata för sig och han fick tala högre än någonsin, fick artikulera och upprepa sig. Han kunde inte sitt personnummer men fick hjälp av sin far som med nöd och näppe hasplade ur sig det. Sen fick han låna sin bok själv med självbetjäningsdatorn och sitt nya kort.