Men den där skolan (ni får ursäkta språket) vill man ju bara spränga! Poff! så var den borta och ingen skulle märka någonting.

Ja, man kan ju undra när dom tänker ta oss på allvar. Hur många gånger ska man behöva förklara att detta är en kille som behöver all hjälp han kan få med alla ögonen på sig? Hur många gåner ska man behöva förklara att tyglarna är hårt åtdragna för att, när tiden är rätt, kunna släppas på? Hur många gånger ska man behöva påpeka att detta inte är en kille som vilken som helst, han är ingen i mängden?
   Nädå, det ska tydligen kontrolleras först. Kolla om det vi säger är riktigt sant. "Men han kommer ju bara tio minuter försent och det gör ju dom flesta". Nu var detta förvisso ett tag sedan men vilket resonemang! När blev det normalt att komma för sent? När blev det okej? Detta var det för övrigt hans mentor som sa. Men lyssnar dom inte på det ena så lyssnar dom väl inte på det andra kan tänkas, för visst har jag sagt att han mer än gärna smälter in och drar på sig osynlighetsmanteln.

En gång, jag upprepar, EN gång har mentorn aka klassföreståndaren (samma som ovan nämnda) ringt om något som inte gjorts fullständigt. Han hade inte lämnat in bokredovisningen. "Men han får ju ta vilken bok han vill, vi hade ju som förslag att gå till skolbiblioteket men han kan välja en lättläst bok om han vill, det går så bra så". Ja, nu var det väl kanske inte riktigt boken det var fel på utan mer att fröken inte fått honom att vare sig förstå uppgiften eller allvaret i det hela.

Jag säger ju att han inte är som de andra eleverna. Hur många gå....
Och det är vuxna människor vi pratar om här, det är helt säkert, dom ser i alla fall ut som så.

På hela höstterminen fick vi här hemma se... ja nu mins jag inte det exakta antalet men låt oss säga att läxorna gick att räkna på ena handen. Dom vi fick se var dom i engelska vilket inte var helt otippat. Det enda ämnet som ha känner sig bra på. Så pappan gick till skolan för att prata med rektorn för att få till ett möte med alla lärare och kom hem med ett papper med mailadresser till alla lärare - utan namn och ämnesområde. Det kallar jag service! Eller? Ansvar? Nja... Ineffektiv skola, då pappan istället för att ha ett informativt möte med alla lärare samlade där de hade kunnat föra dialog måste sätta sig och maila alla lärare var för sig där alla får sin egna lilla privata story.



Och så en dag, när vi fått höra att ett prov i något skolämne genomgåtts, undrar vilket betyg han fått får vi svaret att han inte vet än. Jag minns så väl alla gånger jag fått det svaret tidigare och denna gång tänker jag inte låta det bero. Jag bad sonen att be läraren om en kopia på provet och tillade även att jag ville ha hem alla läxförhör och andra inlämnade uppgifter och prov i alla ämnen. Dagen efter berättade han att läraren hade sagt att han pga spridningsrisk inte kunde lämna ut prov. Jamen, hallå? Är det möjligt att jag som vårdnadshavare inte kan få tillgång till sonens resultat i skolan? Används inte Posten längre? Jag menar, det måste ju finnas många sätt att delge vårdnadshavare barnens resultat än att kopiera och skicka vidare.


Ett sådant ointresse aldrig skådat tidigare.

När jag kom upp i morse var kaffet redan bryggt och köket skinande rent. Fantastiskt! Jag talade högt om min förtjusning, så gott jag kunde i min mogondimma, och sörplade i mig kaffet. Ja, men ellerhur. Det är ju härligt hur det kan vara vissa dagar.

Strax innan lunch ringde kompisen och dit gick han också sen. Som alltid skulle jag vilja påstå. Vad gjorde kompisen innan sonens ankomst? Egentligen. Det är så kul att dom har funnit varandra, inte minst för att kompisen verkar vara en sån fin vän. Dom gör banne mig allt tillsammans. Det är bågskytte och det är innebandy och mycket har vi nog att tacka den famlijen för sonens nyvunna sociala poäng. Sonen sover över och dom fiskar, rensar och äter fisken, drar på tysk julmässa, kollar in kyrkan - ja, allt sånt som vi inte gör vilket är helt fantastiskt! Det är till sån stor hjälp. Om dom bara visste! Det är ju inte precis så att vi går runt och talar om att den här sonen är emotionellt förstörd, socialt handikappad och extremt vanvårdad. Nej, om dom bara visste vad dom gjorde för oss - för honom!

Att man ska behöva stå och hålla föredrag för en fjortonåring om hur man tvättar ansiktet. Makalöst.

Nu när dottern börjat förskolan och "den förlorade sonen" börjat högstadiet går dom tillsammans till sina skolor om morgnarna. Dom går upp, äter frukost, borstar gaddarna, eventuellt duschar, klär på sig varma kläder... men kommer för sent. Every day. När det var som allra värst som en pedagog på dotterns förskola till, bara lite i förbifarten. Jag hade ingen aning om att hennes grupp fick stå och vänta på henne på mogonen. Så det fick lov att bli ett ämne att ta upp på kvällen när alla var samlade.

Självklart var inget sonens fel. Allt var dotterns fel som gömmer sig på mogonen så han får gå runt och leta. Jag frågade då hur ofta hon brukar gömma sig och när det senast hände. Tre till fyra gånger i veckan och senast var för ca fem veckor sedan. Det krullar sig i min hjärna. Hur är det möjligt att komma för sent hela denna vecka om hon gömde sig för fem veckor sedan? "Omeh, asså..."

Det slutade med att han erkände att det faktiskt var han som inte kunde masa sig ur sängen i tid.

Precis där slår min hjärna knut på sig själv. Hur är det möjligt att man väljer att ligga kvar i sängen när en hel förskoleklass står och väntar på skolgården på en enda person? Det är ju inte så att han väljer att själv komma för sent utan han väljer att lillasyster ska komma för sent.



"Men gå med henne själv då!" tänker minoriteten.

Det skulle jag kunna. Absolut. Men vad är fel med att lära sig eget ansvar, ansvar för andra, tidsuppfattning och respekt?

Jag kan inte curla fram ungarna genom att följa dem varje steg - eller helst gå före så att dem kan följa mig. Inte i den åldern. Jag har redan gått före och vi har redan gått jämsides. Dottern skulle klara det där galant, faktum är bara att hon endast är 6 år. Jag vill inte släppa henne då jag inte litar på vad andra kan tänkas göra. Han, däremot, har varken gått efter eller brevid utan får hoppa i skorna direkt och springa ikapp. What to do, liksom? Alla andra stigar är passerade och snart blir det motorväg.

Man skulle kunna säga som så att han inte är åldersadekvat. Folk som inte ser innanför ridåerna skulle kunna tro att han är efterbliven på måga sätt, att han är sjuk - har någon sjukdom, född med fel i hjärnan. Jag vill inte alls påstå det utan snarare att han inte blivit exponerad för sådant som alla (de allra flesta) andra barn har. Man skulle kunna likna det vid att ha suttit inlåst större delen av barndomen, med mat instucken genom en liten lucka.

Jag kan också tänka mig att han har en onormalt (illustrerat) liten lillhjärna. Lillhjärnan är den del av hjärnan som korrigerar det som utförs felaktigt. Det är också inlärningens allra viktigaste moment; att pröva och ibland göra fel, korrigera, pröva igen och tillslut göra rätt. Hjärnan gissar sig fram till olika lösningar och det är förmågan att gissa som tränas vid inlärningen.

Den här killen gissar aldirg. Eller, jag skulle kunna säga att han gissar av fel anledning. Han säger det folk vill höra och för att kunna göra det så krävs det ju faktiskt en hel del intelligens med gissningsförmåga. Dock kan han aldrig gissa när det kommer till problemlösning (mer än i kortsiktiga fall då det gäller att försöka ta sig ur situationen fortast möjligt), han är på något sätt rädd för att göra fel. Det är i alla fall vad det verkar. Han kan inte läsa mellan raderna, vilket kräver djup kunskap i ämnet, utan kan i princip bara ta order. Han kan inte prioritera utan ser alla moment som lika viktiga. Att steka pannkaka och passa barn samtidigt är för honom stört omöjligt då båda momenten är lika viktiga.

Så hur kommer man till bukt med detta? Jag känner att det är svårt för mig att göra annat än att utsätta honom för så mycket normal social träning som möjligt. Men kommer han någonsin att komma ikapp?

I skolan har han fått extramatte eftersom han ligger så långt efter. Där får han läxor men han får också en matteläxa från vanliga matten. Den här veckan hade han totalt 3 stenciler som skulle lämnas in i fredags. Jag ska checka allihop och fick syn på bokstavsmatte. Wiihooo!!! Ekvationer!! Som jag har längtat!

Jag fick för någon vecka tag på ett prov i Matte B och tänkte att det nog var lite för svårt för honom, han kan ju inte gångertabellen än liksom. Men en vän till mig påpekade att det där kanske var hans grej, det kanske skulle vara superkul och passa perfekt. Kanske är det så hans hjärna vill tänka. Så jag tog hem provet och inväntade rätt ögonblick. Veckan efter kommer han hem med ekvationer!


På onsdagen kommer han ner med stencilen från skolan och allt ser så fint ut!
Troligtvis hade ingen vidare genomgång hållts om ekvationsregler så när vi kom till negativa tal började det bli galet. Såklart, han kan inte negativa tal än. Han har aldrig räknat sådana. Men efter att jag förklarat och pekat och ritat så började han få kläm på dom också.

Byta plats och minus blir plus... båda sidorna måste få sin del, man kan inte bara dela på ena sidan...

På torsdagen kom han ner med en rättad stencil och jag kunde utan problem skriva under.


Härligt tycker jag!

När han hade det där religionsprovet så satt vi i köket och gick igenom religion för religion. Tragglade, skrev upp viktiga namn och ord, läste och förhörde. En fråga man skulle kunna svara på var vilka olika högtider kristendomen har. Påsken var en och någon skördehög var en annan. För mig är julen ett självklart exempel men inte för honom. Faktum är att han inte hade en aning om vilken månad julafton inträffade, än mindre vilket datum.

Fascinerande hur mycket man kan missa i livet...

Vi pysslar ju mycket med skolarbete hemma. Jag har ju tagit fram sådana där To Do-listor där han enkelt kan se vad som ska göras, prioritera och avgöra när bästa tiden för läxläsning är. Listan är uppbyggd på så sätt att jag skrivit upp vilka saker som ska göras och när dom ska redovisas. Däremellan bestämmer han. Jag har tagit hänsyn till hans "riktiga" skola och dess läxor och på så sätt gett honom minst två helt läxfria dagar i veckan. Om han väljer att prioritera så.


De senaste veckorna har jag, sammantaget mina och skolans läxor, fått se en läxa. En enda läxa.
Alert, alert!
Vid konfrontation visade det sig att han tyckte att To Do-listorna var tråkiga. Inte som sådana utan att överhuvudtaget behöva gör dom.

Nu har han fått jobba ikapp, med full fart, inga lediga dagar här inte och om han inte lämnar in och visar intresse i vad vi kommit överrens om så finns hotet om att jag ska ringa hans lärare varje dag och checka läget.

Allt eftersom tiden går har jag insett att om vi ska få något gjort så måste jag ändra upplägg. To Do-listorna funkar -faktiskt ganska bra trots allt, men jag tror ändå att vi kan skynda på processen med hjälp av ett annat system. I kampen om att ta igen allt han tidigare struntat i har jag kastat listorna och gjort en kortare variant där jag själv bestämmer lite mer. Jag har valt 3-6 uppgifter och fördelat dom över 3 dagar där det varje dag ska redovisas något av det jag skrivit upp.

Imorgon ska han t.ex. visa upp 5 nya bokstäver och 5 pysseluppgifter. På måndag är det glosförhör på 10 svenska knepiga ord och på tisdag ska han lämna in två mattestenciler.

Jag tror att det blir lite lättare att komma ikapp då. Senare är det tänkt att jag ska, i likhet med det nuvarande systemet, ge honom 1-2 uppgifter några gånger i veckan.

Här händer det grejer, jag lovar er!

Förutom en mycket gladare kille har han numer börjat ta ansvar och kan enkelt se vad som behövs göras. Han hjälper, utan att jag ber honom, till med maten, eller dukningen, han går och handlar utan att blinka, han leker med småbarnen på gården och hjälper dom med allt dom behöver, han byter blöja och han hjälper dom att städa sitt rum.

Det är nästan så att man börjar undra vad man själv gör här hemma nu för tiden. Ligger på sofflocket och petar navelludd kanske.

Han verkar fortfarande falla tillbaka till sitt ursprungsbeteende; fuska är lätt. Det har ju aldrig gett några konsekvenser innan.
Första läxan från skolan klottrade han bara dit några siffror, trots att han visste att både jag och läraren skulle titta. Varför? För att han inte visste hur man skulle göra.
Av de första läxorna jag gav honom skrev han av facit. Varför? För att han inte visste hur man skulle göra.

Varje gång han säger "För att jag inte visste hur man skulle göra" säger jag "Det vet ingen från början. Men allt du behöver veta för att klara uppgiften står i instruktionerna."

Ibland är även det för svårt. Han måste tro att den som skapat den specifika uppgiften uteslutit information med flit. Ibland verkar han inte se vad den egentliga uppgiften är utan gör bara lite på måfå. Jag får då stryka med överstrykningspenna över de meningar och ord som är viktiga att tänka på för att förstå uppgiftens helhet. Ibland får jag peka på det viktigaste två gånger.

Men ibland går allt så bra. Det flyter på och han gör alla rätt.

Han är väldigt bra på att räkna, speciellt addition och subtration. Han kan räkna multiplikation och division men det tar längre tid. Han kan inte jämna och udda tal. Han kan numer procent på en åldersadekvat nivå, likaså bråk.

Han är bra på att skriva på svenska men måste träna mycket mer på att skriva med egna ord. Han kan stava klanderfritt men har inget avancerat ordförråd. Han skriver oftast som han talar inklusive alla uttryck som liksom och typ.

Han känner sig säkrare på engelska än på svenska men jag har inte uppfattat honom som bättre eller mer utvecklad på något av språken i jämförelse. Däremot tror jag att han ligger en bit över genomsnittet i engelska.


Det går snabbt att bli bra i grundämnen men det tar desto längre tid att bli begåvad med logik, initiativtagande och social kompetens.
Vi jobbar på med det och det går framåt.

Sista dagen på lovet.

Imorgon börjar skolan igen. Jag undrar om han tycker att det ska bli skönt. Lite kanske i alla fall.

Här hemma har det inte varit så mycket lov = vila. Jag har jag gjort de där To Do-listorna som han har fått kämpa med. I själva verkat är dom inte så svåra, ni har ju sett själva. Välja 10 knepiga ord, läsa 10 sidor ur en självvald bok och sedan redovisa, räkna ett par sidor ur en mattebok och göra 5 uppgifter i en pysselbok. Värre blir det ju såklart men nu, vecka 2, är "läxorna" rätt ofarliga. Trots det hade han halkat efter en hel vecka, nästan två!

Han var ju magsjuk en kväll och fick vistas i sitt rum två dagar. Under mycket av den tiden satt han vid skrivbordet och pluggade och han fick massor av beröm. Ändå fick jag påpeka att han inte visat någonting på väldigt länge. Hur kan man välja att vara ute och leka eller följa med och handla när man vet med sig att man har massor att göra? Trots påtryckningar, förslag och påminnelser händer ingenting. När några uppgifter äntligen ramlar in så ser jag direkt att dom är avskrivna från facit.

I ärlighetens namn blev jag sur. Jag tycker inte att man kan göra så. Jag lägger ner all min tid på honom. All min tid och all min energi på att det ska gå bra för honom.

Bot och bättring har det blivit. Han insåg att han hade mer än bråttom och sprang upp och pluggade direkt. Dagen efter kom han knappt ner. På kvällen kom han med en hög avbetade uppgifter.

Nu har han kommit ikapp. Nästan. Han har gjort allting som han ska göra men måste rätta endel fel. För andra gången.

Ingen som vet, ingen som vet. Det var förmodligen inte färdigrättat innan lovet så resultatet kanske dom får reda på nästa vecka förhoppningsvis. Han sa dock själv att han tyckte det kändes bra när han skrev.

Nu när det fuskats endel med tv'n har jag börjat fundera lite på vad som händer på internet. Jag har tyckt att jag har haft rätt bra koll, det är mest facebook och youtube och det kan ju inte skada så värst och jag kan inte bråka om allt.

Jo, men tjena.


Efter visst sökande gick då att hitta flertalet porrsajter, bilder på lättklädda tjejer, sökord och bloggar.


Numer är datorn begränsad med sträng "föräldrakoll" och google är låst med SafeSearch. Datorn går endast att använda på bestämda tider och de spel som är/blir installerade och som strider mot mina villkor kommer inte att kunna spelas.


Jag förstår självklart att grabben är 13 år och vissa kan ju ha synpunkter på sexuella drifter osv, men jag ser inte datorn som ett alternativ och lösning till det.


Nu tror jag att jag låst de flesta sidor på nätet (såklart inte men de jag sett) och det går heller inte att ladda ner något så nu återstår att se vad som händer.

Nu har jag inte skrivit på länge. Dels för att jag varit upptagen och dels för att det är påsklov.




Han fick kanaler inkopplat till sitt rum i veckan. Något jag inte riktigt kände att jag hade tänkt igenom men pappan kopplade och grejade och letade passande förgrenings-pluppar. I samband med tv'n blev sonen magsjuk och fick tillbringa 2½ dag på rummet. Skönt med tv då, tänkte jag och släppte det där.
   Jag har väl egentligen inget emot tv-tittande, jag är bara lite rädd för att det ska fuskas. Fuskas med att titta på barnförbjudet, våld, blod, splatter, allt man kan komma över och på konstiga tider. Tittar man på tv efter kl. 22 är det garanterat vuxenprogram. Inget för en 13-åring som redan sett för mycket. Därför tillkom en regel om att tv'n stängs av senast kl. 22 när man är ledig.

Det fuskas varje kväll.

Han hör när vi går i hallen utanför och stänger genast av. När ljuden avtar sätter han på tv'n igen.

Tråkigt, tycker jag. Tråkigt att vi inte kan hålla oss till överrenskommelser, hålla oss till det sagda ordet. Detta gör ju att vi inte kan lita fullt ut på honom i andra sammanhang. Inser han inte det?

Efter middagen var det dags för avstämning av det stundande religionsprovet. Det gick ganska bra. Inte helt enkelt, det fanns lite att slipa på. Jag tror inte att han lagt ner så mycket tid på det där men läst har han gjort, säkert allting (plus fördjupningsuppgifterna som han inte behövde), och i skolan gick dom idag igenom endel.

Inför provet fick alla elever hem en trave sammanfattningar om alla religioner. De hade i skolan suttit i grupper och fått varsin religion att läsa och sedan skriva om. Perfekt att få ihophäftat för att sedan använda som inlärningsmaterial.

Vår 13-åring har inte ännu lärt sig att på egen hand leta upp och samla ihop fakta för att sedan sammanställa och jag antar att det var därför som han endast korrekturläste sin grupps material.

Jag har tänkt på att göra uppgifter som ska lära honom det där. Att hitta information på ett smidigt sätt. Han har det liksom inte i sig, har aldrig behövt, det har aldrig ställts sådana krav på honom. Han har alltid fått allting serverat. Inte för att han har bett om det utan pga omgivningens lathet. Tragiskt. Det är ju så mycket som han missat i livet. Så mycket basics.

Men imorgon är det dags. Religionsprov. Kristendomen, Hinduismen, Buddhismen och Islam.