Efter middagen var det dags för avstämning av det stundande religionsprovet. Det gick ganska bra. Inte helt enkelt, det fanns lite att slipa på. Jag tror inte att han lagt ner så mycket tid på det där men läst har han gjort, säkert allting (plus fördjupningsuppgifterna som han inte behövde), och i skolan gick dom idag igenom endel.

Inför provet fick alla elever hem en trave sammanfattningar om alla religioner. De hade i skolan suttit i grupper och fått varsin religion att läsa och sedan skriva om. Perfekt att få ihophäftat för att sedan använda som inlärningsmaterial.

Vår 13-åring har inte ännu lärt sig att på egen hand leta upp och samla ihop fakta för att sedan sammanställa och jag antar att det var därför som han endast korrekturläste sin grupps material.

Jag har tänkt på att göra uppgifter som ska lära honom det där. Att hitta information på ett smidigt sätt. Han har det liksom inte i sig, har aldrig behövt, det har aldrig ställts sådana krav på honom. Han har alltid fått allting serverat. Inte för att han har bett om det utan pga omgivningens lathet. Tragiskt. Det är ju så mycket som han missat i livet. Så mycket basics.

Men imorgon är det dags. Religionsprov. Kristendomen, Hinduismen, Buddhismen och Islam.

Imorse försov han sig. Han hade glömt att ställa klockan. Vid åttatiden hörde jag hur det rasslade till på rummet, hur han sprang ned för trappan, grejade lite på nedervåningen och sedan for ut genom dörren.

När han kom hem på eftemiddagen frågade jag, efter väntan på bra tillfälle, om han kom försent. En minut, svarade han. Han hade sprungit hela vägen. Och förklarat varför han var sen.



Det är då det känns att fröet där inne bara växer sig större och starkare, det är då man märker att killen faktiskt vill, att han kämpar, att han på riktigt tar ansvar. Jag sa det också; att det var ansvarsfullt gjort. Han gjorde mycket bra ifrån sig.

Han hade kunnat göra på så många andra vis. Sämre vis. Han hade kunnat masa sig ner, äta frukost, gå till skolan... Men det gjorde han inte. Han prioriterade rätt saker en stressig morgon -kom i tid, no matter what.

Jag minns att han förra veckan berättade hur härlig den här veckan skulle bli; inga läxor.

Hehe.

Numer finns en rad, av mig, påhittade läxor och uppgifter att syssla med fram till söndag.

Plugga till religionsprovet (Skolprov).
Välja ut 10 svåra svenska ord att lära sig.
Göra klart stencilen "Förenkla bråk".
Läsa 10 sidor ur boken (lånad på bibblan) för att sedan återberätta.
Göra 5 uppgifter ur den nya pysselboken.



Och han såg rätt pepp ut.

Så! Nu var den här helgen avklarad. Drygt kanske vissa tycker och det tycker nog faktiskt jag också i viss mån.
Imorgon är det måndag och då är det dags för skola igen. De fick inga läxor sist så den här veckan blir lugn med film och godis på torsdag. Glad tonåring alltså.

I helgen har vi inte pluggat så mycket, det mesta klarar han ju själv faktiskt, men vi tittade lite på vilket profilval som kunde tänkas passa herrn till 7:an. Man kunde välja mellan:

Matematik/Naturvetenskap/Teknik
eller
Estetisk verksamhet


Vad tror ni han valde?



Matte!


Huh?


Jag blev lite chockad faktiskt men döljde det ganska väl, tror jag ;)
Matematik som förstahandsval. Han måste med andra ord tycka att matte är rätt kul. Ja, alltså det gick till som så att han först trodde att alla ämnen var möjliga att välja. Alltså matte för sig eller naturvetenskap för sig etc. Och då hade han skrivit Matematik först! Sedan Naturvetenskap. Jag var helt bombsäker på att han skulle välja Matematik/Naturvetenskap/Teknik enbart för Teknikens skull men se, där sket jag mig på löken! Glad blev jag i alla fall och jag hoppas att han själv känner att han valt rätt.




Ja, annars har han pysslat lite i sin bok jag köpte till honom sist vi var på Konsum. Bokrea och där låg en kul pysselbok från 8-12 år. Det står så på och det kan ju kännas lite sisådär men den är ju kul! Jag vill ha den själv. Den är sprängfylld med bra logikövningar och relativt enkel matematik. Precis vad han behöver.
   Han är väl medveten om att alla lov and what so ever är bortplockade. Det finns inte tid för sånt. Om ca två månader är sista terminen i 6:an slut och allt som han missat ska tas igen under den korta tiden. Omöjligt! Helger och lov är därför inte helt skolfria.

På onsdag är det prov i religion. Jag har valt att inte lägga mig i allt för mycket i det där, hur pluggandet sköts osv, då jag redan har berättat och försökt förmedla hur snabbt det blir onsdag och hur mycket som ska fastna i hjärnan tills dess. Jag har gett honom lite råd om hur man bäst kan tillgodogöra sig information (läsa, lyssna, se) och pekat på viktiga saker som läraren har valt ut. Nu är det upp till honom.

Nu har vi gått igenom flertalet läxor om om någon onsdag är det dags för första provet. Religion står på schemat och det är faktiskt rätt stort. Stor för en 13-åring kan tyckas.
   Alla läxor går superbra och långt över förväntan. Vissa detaljer saknas såsom regeln: Stor bokstav är dubbelt så stor som liten. En bagatell som snabbt fixas till.

Vi har haft möte med klassföreståndaren också och det var givande. Han fick lite mer bakgrund och vi fick lite mer insyn i hans sätt att jobba. Nu hoppas vi bara på att den där pedagogen dyker upp snart som vi blivit lovade.


Den här veckan tränar vi på:

Procent
Förkortning av bråk
Krångliga ord
Religion
Engelskaglosor



Vi har även, på det personliga planet, lärt oss att sitta ner när vi kissar så man slipper skura toaletten varje dag, tvätta håret med schampo och inte balsam, hänga upp sin blöta handduk, ta egna initiativ -även kallat: Öppna ögonen och kommunicera hyfsat i hemmet.



Den där boken han lånade verkar läsas ganska flitigt, läxorna lämnas i tid och han deltar på gympan. Än så länge saknar han egna gympaskor men får låna ett par av pappan. Någon skolväska har han inte heller men jag lyckades leta fram en snygg tygpåse han kan ha tills vi hittar en bra i affär.
   I helgen åkte vi och köpte lite nya kläder. Ett par jeans och en ny t-shirt. Han är så nöjd! Sen klippte vi till honom, ok, klippte frisyr och den blev han också nöjd med. Han fullkomligt lyser! Och alla klasskompisar hade sagt att han var fin.


Ja, det går verkligen framåt och det börjar bli roligare. För alla.

Nu har skolan börjat. Papper skickas hit och dit från skolpsykologer och socialen och gamla skolan till nya skolan, ibland via oss och ibland direkt.

Det verkar i alla fall gå bra i skolan. Han har fått nya kompisar och redan första dagen var det två tjejer framme och tog hand om honom. Fast dom e juh baaaaaaaraaaaa kompisar förstås!
   Andra morgonen skyllde han på att klockan inte ringde. Det kollades givetvis upp och hedan efter står klockan en bit ifrån sängen så man kommer upp som man ska.
   Att sköta hygienen går över förväntan. Duchen används varannan dag, tandborstning och insmörjning sköts och numer har han även en deo. Faktum är att han aldrig har haft en tidigare. Han visste inte hur man gjorde med en sån, han antog att man duttade lite under armarna men visste inte alls hur man på bästa och smidigast sätt kluttade dit det. "Det går nog lättast om du använder den motsatta armen till att rolla och sen byter du när du ska ta andra armhålan".

Alltså, sånt där får mig att dö.

Varför har han inte haft en deo innan? Varför vet inte tonåringen hur man gör när man sätter på sig deo? Hur mycket har han missat egentligen?!



Men han är snäll mot sina småsyskon och han har börjat prata lite högre här hemma nu. Snart hör vi vad han säger.


Idag var vi på biblioteket och lånade böcker. Det var säkert första gången han var där men han valde en bok så ordentligt. En tjock bok, över 300 sidor. Glad var han. Ett lånekort skulle han få också. Hon i receptionen förklarade att hon var lite hörselskadad så om hon inte hörde vad man sa så berodde det inte på att hon inte lyssnade, sa hon. Vår tonåring fick prata för sig och han fick tala högre än någonsin, fick artikulera och upprepa sig. Han kunde inte sitt personnummer men fick hjälp av sin far som med nöd och näppe hasplade ur sig det. Sen fick han låna sin bok själv med självbetjäningsdatorn och sitt nya kort.

Igår var vi och provade på bågskytte. Killen som höll i allt sprang omkring och försökte samla ihop grejer till alla som ville prova. Tillslut hade alla i vår grupp fått alla tillbehör och det var dags för instruktioner. Viktiga sådana då man inte gärna sätter pilen genom någon framför.

Alla lyssnade noggrant, förutom vår kille. Han hade fullt sjå med att försöka på på den där lilla grejen på fingret som verkade gått sönder.

- När ni ska skjuta så har ni ena foten över linjen och när ni är klara lägger ni ner bågen och backar ett steg så att alla kan se att ni är klara.

Jätteviktigt.

Inte ett ord fastnade.

Nu har första dagen gått och den gick ju förvånansvärt bra. Bättre än vad vi någonsin kunnat förvänta oss.

Båda barnen vill vara delaktiga i familjen och båda barnen vill hjälpa till.

Igår kom vi hem efter att ha varit och storhandlat. Alla barn fick stanna hemma. När vi kom med alla kassar hjälpte dom till att bära, packa upp, sortera och lägga in i skåpen.

Jag förklarade varför jag alltid lägger upp och fördelar maten på bordet innan jag lägger in allt i kyl och frys. Att jag lägger frysvaror i en hög och kylvaror i en annan. (Man ser lättare vad man har, vad som ska in var, hur mycket som ska in och hur man ska placera det i respektive skåp. Man slipper ha dörrarna på vid gavel så länge).

Jag hoppas att jag planterade ett litet frö...:)



Annars betér dom sig som vanliga tonåringar med gott sinne för sina småsyskon och tar hittills lagom ansvar över lag. Han visar till och med interesse över att vilja bo här. Han frågar var tvättkorgen är och försöker delta i samtal.





På måndag är det dags att träffa rektorn igen.

Nu är det inte många timmar kvar innan handaget går ner. Storasyster är med också och här ska firas sportlov.

Vad gör man då? Blir det hotell här då eller? Det är svårt att propagera någon form av uppfostran när hälften inte behöver ge respons. Hon är ju här för att hälsa på, tas om hand, pyssla och pratas med. Umgås med, ha trevligt med. Hon är här för att spendera ett trevligt lov. Han är här för att leva. Hon är gäst, han ska flytta in.

Ja, hon blir gäst när hon är här då det är så långt avstånd mellan familjerna, ingen idé att uppfostra då när metoderna är så olika. Finns inte nog med tid att förändra ett beteende och bråka och argumentera då allt rinner av redan första dan på hemmaplan. Men nog får hon ankra storasysterrollen alltid.

Det jag försöker reda ut är alltså; sätter vi upp regler för honom måste ju också hon följa dom. Rätt ska vara rätt, lika för alla. Eller så skjuter vi upp eventuella planer på riktlinjer och påbörjar dom först om en vecka.

Risken är ju att man får en förvirrad grabb som vant sig att leva bekvämt och slippa ansvar och som plötsligt behöver agera och synkroniseras med familjen.


Mjuk övergång?

Man har en föreställning om vad människor klarar av. Man har förväntingar och förutbestämda åsikter om vad man ska kunna när man är 3 år, 13 år, 33 år. Med vissa marginaler åt båda håll. När ens egen verklighet inte stämmer överrens med vad man upplever krockar det. Personligen är jag nära en hjärnblödning. Det liksom kokar och bränner och svämmar över av ilska och oförståelse.

Mina biologiska barn har fått lära sig allt som barn i deras ålder bör klara av. Inte genom att jag präntat och malt in information och krävt respekt och uppställning i hallen innan avfärd utan genom att dom hela tiden har fått vara med. Dom har med egna ögon fått se hur man gör i diverse situationer. Dom har fått träna på att knäppa jackorna själva, dom har fått träna på att gå i trapporna, dom har fått se mig knyta ihop soppåsen när den blivit full, dom har fått vara involverade i allt vi gör och fått se hur man betér sig mot andra. Att man dukar undan efter sig när man ätit, att man hjälper varandra att städa -även fast man inte lekt med det själv, att man inte smäller i skåp och dörrar och man smyger och pratar tyst när någon sover, att man säger hej när man kommer och går, att man tvättar händerna efter att man varit på toa, tvättar håret när man badar, inte lägger kläder på golvet, aldrig säger att maten är äcklig, inte väljer en kompis före en annan... osv, osv.

Allt det, och mycket mer, har dom fått se, inte alltid behövt erfara. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag tycker inte att jag sätter upp orimliga krav på mina barn, att jag kräver mer än dom klarar av eller är mogna för. Tvärt om; jag tycker att det är konstigt att barn inte får den uppmärksamhet dom behöver. Man behöver inte ens lära dom, man behöver inte gå med schema och pekpinne och tala om hur allt ska gå till. Det räcker med att föregå med gott exempel. Om inte jag springer inne så kommer heller inte mina barn att göra det.


Problemet i detta trettonåriga fall är att han inte har fått chans att ta efter någonting. Det har aldrig funnits någon samverkan förälder och barn emellan. Föräldern har skött rubbet och därmed missat viktiga detaljer på vägen. Det har aldrig funnits något utrymme för barnet att få prova själv.

Priset är osjälvständiga barn.


Typexemplet kommer på onsdag.