Men den där skolan (ni får ursäkta språket) vill man ju bara spränga! Poff! så var den borta och ingen skulle märka någonting.

Ja, man kan ju undra när dom tänker ta oss på allvar. Hur många gånger ska man behöva förklara att detta är en kille som behöver all hjälp han kan få med alla ögonen på sig? Hur många gåner ska man behöva förklara att tyglarna är hårt åtdragna för att, när tiden är rätt, kunna släppas på? Hur många gånger ska man behöva påpeka att detta inte är en kille som vilken som helst, han är ingen i mängden?
   Nädå, det ska tydligen kontrolleras först. Kolla om det vi säger är riktigt sant. "Men han kommer ju bara tio minuter försent och det gör ju dom flesta". Nu var detta förvisso ett tag sedan men vilket resonemang! När blev det normalt att komma för sent? När blev det okej? Detta var det för övrigt hans mentor som sa. Men lyssnar dom inte på det ena så lyssnar dom väl inte på det andra kan tänkas, för visst har jag sagt att han mer än gärna smälter in och drar på sig osynlighetsmanteln.

En gång, jag upprepar, EN gång har mentorn aka klassföreståndaren (samma som ovan nämnda) ringt om något som inte gjorts fullständigt. Han hade inte lämnat in bokredovisningen. "Men han får ju ta vilken bok han vill, vi hade ju som förslag att gå till skolbiblioteket men han kan välja en lättläst bok om han vill, det går så bra så". Ja, nu var det väl kanske inte riktigt boken det var fel på utan mer att fröken inte fått honom att vare sig förstå uppgiften eller allvaret i det hela.

Jag säger ju att han inte är som de andra eleverna. Hur många gå....
Och det är vuxna människor vi pratar om här, det är helt säkert, dom ser i alla fall ut som så.

På hela höstterminen fick vi här hemma se... ja nu mins jag inte det exakta antalet men låt oss säga att läxorna gick att räkna på ena handen. Dom vi fick se var dom i engelska vilket inte var helt otippat. Det enda ämnet som ha känner sig bra på. Så pappan gick till skolan för att prata med rektorn för att få till ett möte med alla lärare och kom hem med ett papper med mailadresser till alla lärare - utan namn och ämnesområde. Det kallar jag service! Eller? Ansvar? Nja... Ineffektiv skola, då pappan istället för att ha ett informativt möte med alla lärare samlade där de hade kunnat föra dialog måste sätta sig och maila alla lärare var för sig där alla får sin egna lilla privata story.



Och så en dag, när vi fått höra att ett prov i något skolämne genomgåtts, undrar vilket betyg han fått får vi svaret att han inte vet än. Jag minns så väl alla gånger jag fått det svaret tidigare och denna gång tänker jag inte låta det bero. Jag bad sonen att be läraren om en kopia på provet och tillade även att jag ville ha hem alla läxförhör och andra inlämnade uppgifter och prov i alla ämnen. Dagen efter berättade han att läraren hade sagt att han pga spridningsrisk inte kunde lämna ut prov. Jamen, hallå? Är det möjligt att jag som vårdnadshavare inte kan få tillgång till sonens resultat i skolan? Används inte Posten längre? Jag menar, det måste ju finnas många sätt att delge vårdnadshavare barnens resultat än att kopiera och skicka vidare.


Ett sådant ointresse aldrig skådat tidigare.

Nu när dottern börjat förskolan och "den förlorade sonen" börjat högstadiet går dom tillsammans till sina skolor om morgnarna. Dom går upp, äter frukost, borstar gaddarna, eventuellt duschar, klär på sig varma kläder... men kommer för sent. Every day. När det var som allra värst som en pedagog på dotterns förskola till, bara lite i förbifarten. Jag hade ingen aning om att hennes grupp fick stå och vänta på henne på mogonen. Så det fick lov att bli ett ämne att ta upp på kvällen när alla var samlade.

Självklart var inget sonens fel. Allt var dotterns fel som gömmer sig på mogonen så han får gå runt och leta. Jag frågade då hur ofta hon brukar gömma sig och när det senast hände. Tre till fyra gånger i veckan och senast var för ca fem veckor sedan. Det krullar sig i min hjärna. Hur är det möjligt att komma för sent hela denna vecka om hon gömde sig för fem veckor sedan? "Omeh, asså..."

Det slutade med att han erkände att det faktiskt var han som inte kunde masa sig ur sängen i tid.

Precis där slår min hjärna knut på sig själv. Hur är det möjligt att man väljer att ligga kvar i sängen när en hel förskoleklass står och väntar på skolgården på en enda person? Det är ju inte så att han väljer att själv komma för sent utan han väljer att lillasyster ska komma för sent.



"Men gå med henne själv då!" tänker minoriteten.

Det skulle jag kunna. Absolut. Men vad är fel med att lära sig eget ansvar, ansvar för andra, tidsuppfattning och respekt?

Jag kan inte curla fram ungarna genom att följa dem varje steg - eller helst gå före så att dem kan följa mig. Inte i den åldern. Jag har redan gått före och vi har redan gått jämsides. Dottern skulle klara det där galant, faktum är bara att hon endast är 6 år. Jag vill inte släppa henne då jag inte litar på vad andra kan tänkas göra. Han, däremot, har varken gått efter eller brevid utan får hoppa i skorna direkt och springa ikapp. What to do, liksom? Alla andra stigar är passerade och snart blir det motorväg.

I skolan har han fått extramatte eftersom han ligger så långt efter. Där får han läxor men han får också en matteläxa från vanliga matten. Den här veckan hade han totalt 3 stenciler som skulle lämnas in i fredags. Jag ska checka allihop och fick syn på bokstavsmatte. Wiihooo!!! Ekvationer!! Som jag har längtat!

Jag fick för någon vecka tag på ett prov i Matte B och tänkte att det nog var lite för svårt för honom, han kan ju inte gångertabellen än liksom. Men en vän till mig påpekade att det där kanske var hans grej, det kanske skulle vara superkul och passa perfekt. Kanske är det så hans hjärna vill tänka. Så jag tog hem provet och inväntade rätt ögonblick. Veckan efter kommer han hem med ekvationer!


På onsdagen kommer han ner med stencilen från skolan och allt ser så fint ut!
Troligtvis hade ingen vidare genomgång hållts om ekvationsregler så när vi kom till negativa tal började det bli galet. Såklart, han kan inte negativa tal än. Han har aldrig räknat sådana. Men efter att jag förklarat och pekat och ritat så började han få kläm på dom också.

Byta plats och minus blir plus... båda sidorna måste få sin del, man kan inte bara dela på ena sidan...

På torsdagen kom han ner med en rättad stencil och jag kunde utan problem skriva under.


Härligt tycker jag!

Ingen som vet, ingen som vet. Det var förmodligen inte färdigrättat innan lovet så resultatet kanske dom får reda på nästa vecka förhoppningsvis. Han sa dock själv att han tyckte det kändes bra när han skrev.

Efter middagen var det dags för avstämning av det stundande religionsprovet. Det gick ganska bra. Inte helt enkelt, det fanns lite att slipa på. Jag tror inte att han lagt ner så mycket tid på det där men läst har han gjort, säkert allting (plus fördjupningsuppgifterna som han inte behövde), och i skolan gick dom idag igenom endel.

Inför provet fick alla elever hem en trave sammanfattningar om alla religioner. De hade i skolan suttit i grupper och fått varsin religion att läsa och sedan skriva om. Perfekt att få ihophäftat för att sedan använda som inlärningsmaterial.

Vår 13-åring har inte ännu lärt sig att på egen hand leta upp och samla ihop fakta för att sedan sammanställa och jag antar att det var därför som han endast korrekturläste sin grupps material.

Jag har tänkt på att göra uppgifter som ska lära honom det där. Att hitta information på ett smidigt sätt. Han har det liksom inte i sig, har aldrig behövt, det har aldrig ställts sådana krav på honom. Han har alltid fått allting serverat. Inte för att han har bett om det utan pga omgivningens lathet. Tragiskt. Det är ju så mycket som han missat i livet. Så mycket basics.

Men imorgon är det dags. Religionsprov. Kristendomen, Hinduismen, Buddhismen och Islam.

Så! Nu var den här helgen avklarad. Drygt kanske vissa tycker och det tycker nog faktiskt jag också i viss mån.
Imorgon är det måndag och då är det dags för skola igen. De fick inga läxor sist så den här veckan blir lugn med film och godis på torsdag. Glad tonåring alltså.

I helgen har vi inte pluggat så mycket, det mesta klarar han ju själv faktiskt, men vi tittade lite på vilket profilval som kunde tänkas passa herrn till 7:an. Man kunde välja mellan:

Matematik/Naturvetenskap/Teknik
eller
Estetisk verksamhet


Vad tror ni han valde?



Matte!


Huh?


Jag blev lite chockad faktiskt men döljde det ganska väl, tror jag ;)
Matematik som förstahandsval. Han måste med andra ord tycka att matte är rätt kul. Ja, alltså det gick till som så att han först trodde att alla ämnen var möjliga att välja. Alltså matte för sig eller naturvetenskap för sig etc. Och då hade han skrivit Matematik först! Sedan Naturvetenskap. Jag var helt bombsäker på att han skulle välja Matematik/Naturvetenskap/Teknik enbart för Teknikens skull men se, där sket jag mig på löken! Glad blev jag i alla fall och jag hoppas att han själv känner att han valt rätt.




Ja, annars har han pysslat lite i sin bok jag köpte till honom sist vi var på Konsum. Bokrea och där låg en kul pysselbok från 8-12 år. Det står så på och det kan ju kännas lite sisådär men den är ju kul! Jag vill ha den själv. Den är sprängfylld med bra logikövningar och relativt enkel matematik. Precis vad han behöver.
   Han är väl medveten om att alla lov and what so ever är bortplockade. Det finns inte tid för sånt. Om ca två månader är sista terminen i 6:an slut och allt som han missat ska tas igen under den korta tiden. Omöjligt! Helger och lov är därför inte helt skolfria.

På onsdag är det prov i religion. Jag har valt att inte lägga mig i allt för mycket i det där, hur pluggandet sköts osv, då jag redan har berättat och försökt förmedla hur snabbt det blir onsdag och hur mycket som ska fastna i hjärnan tills dess. Jag har gett honom lite råd om hur man bäst kan tillgodogöra sig information (läsa, lyssna, se) och pekat på viktiga saker som läraren har valt ut. Nu är det upp till honom.