Sista dagen på lovet.

Imorgon börjar skolan igen. Jag undrar om han tycker att det ska bli skönt. Lite kanske i alla fall.

Här hemma har det inte varit så mycket lov = vila. Jag har jag gjort de där To Do-listorna som han har fått kämpa med. I själva verkat är dom inte så svåra, ni har ju sett själva. Välja 10 knepiga ord, läsa 10 sidor ur en självvald bok och sedan redovisa, räkna ett par sidor ur en mattebok och göra 5 uppgifter i en pysselbok. Värre blir det ju såklart men nu, vecka 2, är "läxorna" rätt ofarliga. Trots det hade han halkat efter en hel vecka, nästan två!

Han var ju magsjuk en kväll och fick vistas i sitt rum två dagar. Under mycket av den tiden satt han vid skrivbordet och pluggade och han fick massor av beröm. Ändå fick jag påpeka att han inte visat någonting på väldigt länge. Hur kan man välja att vara ute och leka eller följa med och handla när man vet med sig att man har massor att göra? Trots påtryckningar, förslag och påminnelser händer ingenting. När några uppgifter äntligen ramlar in så ser jag direkt att dom är avskrivna från facit.

I ärlighetens namn blev jag sur. Jag tycker inte att man kan göra så. Jag lägger ner all min tid på honom. All min tid och all min energi på att det ska gå bra för honom.

Bot och bättring har det blivit. Han insåg att han hade mer än bråttom och sprang upp och pluggade direkt. Dagen efter kom han knappt ner. På kvällen kom han med en hög avbetade uppgifter.

Nu har han kommit ikapp. Nästan. Han har gjort allting som han ska göra men måste rätta endel fel. För andra gången.