Imorse försov han sig. Han hade glömt att ställa klockan. Vid åttatiden hörde jag hur det rasslade till på rummet, hur han sprang ned för trappan, grejade lite på nedervåningen och sedan for ut genom dörren.

När han kom hem på eftemiddagen frågade jag, efter väntan på bra tillfälle, om han kom försent. En minut, svarade han. Han hade sprungit hela vägen. Och förklarat varför han var sen.



Det är då det känns att fröet där inne bara växer sig större och starkare, det är då man märker att killen faktiskt vill, att han kämpar, att han på riktigt tar ansvar. Jag sa det också; att det var ansvarsfullt gjort. Han gjorde mycket bra ifrån sig.

Han hade kunnat göra på så många andra vis. Sämre vis. Han hade kunnat masa sig ner, äta frukost, gå till skolan... Men det gjorde han inte. Han prioriterade rätt saker en stressig morgon -kom i tid, no matter what.