Man har en föreställning om vad människor klarar av. Man har förväntingar och förutbestämda åsikter om vad man ska kunna när man är 3 år, 13 år, 33 år. Med vissa marginaler åt båda håll. När ens egen verklighet inte stämmer överrens med vad man upplever krockar det. Personligen är jag nära en hjärnblödning. Det liksom kokar och bränner och svämmar över av ilska och oförståelse.

Mina biologiska barn har fått lära sig allt som barn i deras ålder bör klara av. Inte genom att jag präntat och malt in information och krävt respekt och uppställning i hallen innan avfärd utan genom att dom hela tiden har fått vara med. Dom har med egna ögon fått se hur man gör i diverse situationer. Dom har fått träna på att knäppa jackorna själva, dom har fått träna på att gå i trapporna, dom har fått se mig knyta ihop soppåsen när den blivit full, dom har fått vara involverade i allt vi gör och fått se hur man betér sig mot andra. Att man dukar undan efter sig när man ätit, att man hjälper varandra att städa -även fast man inte lekt med det själv, att man inte smäller i skåp och dörrar och man smyger och pratar tyst när någon sover, att man säger hej när man kommer och går, att man tvättar händerna efter att man varit på toa, tvättar håret när man badar, inte lägger kläder på golvet, aldrig säger att maten är äcklig, inte väljer en kompis före en annan... osv, osv.

Allt det, och mycket mer, har dom fått se, inte alltid behövt erfara. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag tycker inte att jag sätter upp orimliga krav på mina barn, att jag kräver mer än dom klarar av eller är mogna för. Tvärt om; jag tycker att det är konstigt att barn inte får den uppmärksamhet dom behöver. Man behöver inte ens lära dom, man behöver inte gå med schema och pekpinne och tala om hur allt ska gå till. Det räcker med att föregå med gott exempel. Om inte jag springer inne så kommer heller inte mina barn att göra det.


Problemet i detta trettonåriga fall är att han inte har fått chans att ta efter någonting. Det har aldrig funnits någon samverkan förälder och barn emellan. Föräldern har skött rubbet och därmed missat viktiga detaljer på vägen. Det har aldrig funnits något utrymme för barnet att få prova själv.

Priset är osjälvständiga barn.


Typexemplet kommer på onsdag.