Nu när dottern börjat förskolan och "den förlorade sonen" börjat högstadiet går dom tillsammans till sina skolor om morgnarna. Dom går upp, äter frukost, borstar gaddarna, eventuellt duschar, klär på sig varma kläder... men kommer för sent. Every day. När det var som allra värst som en pedagog på dotterns förskola till, bara lite i förbifarten. Jag hade ingen aning om att hennes grupp fick stå och vänta på henne på mogonen. Så det fick lov att bli ett ämne att ta upp på kvällen när alla var samlade.

Självklart var inget sonens fel. Allt var dotterns fel som gömmer sig på mogonen så han får gå runt och leta. Jag frågade då hur ofta hon brukar gömma sig och när det senast hände. Tre till fyra gånger i veckan och senast var för ca fem veckor sedan. Det krullar sig i min hjärna. Hur är det möjligt att komma för sent hela denna vecka om hon gömde sig för fem veckor sedan? "Omeh, asså..."

Det slutade med att han erkände att det faktiskt var han som inte kunde masa sig ur sängen i tid.

Precis där slår min hjärna knut på sig själv. Hur är det möjligt att man väljer att ligga kvar i sängen när en hel förskoleklass står och väntar på skolgården på en enda person? Det är ju inte så att han väljer att själv komma för sent utan han väljer att lillasyster ska komma för sent.



"Men gå med henne själv då!" tänker minoriteten.

Det skulle jag kunna. Absolut. Men vad är fel med att lära sig eget ansvar, ansvar för andra, tidsuppfattning och respekt?

Jag kan inte curla fram ungarna genom att följa dem varje steg - eller helst gå före så att dem kan följa mig. Inte i den åldern. Jag har redan gått före och vi har redan gått jämsides. Dottern skulle klara det där galant, faktum är bara att hon endast är 6 år. Jag vill inte släppa henne då jag inte litar på vad andra kan tänkas göra. Han, däremot, har varken gått efter eller brevid utan får hoppa i skorna direkt och springa ikapp. What to do, liksom? Alla andra stigar är passerade och snart blir det motorväg.