När jag kom upp i morse var kaffet redan bryggt och köket skinande rent. Fantastiskt! Jag talade högt om min förtjusning, så gott jag kunde i min mogondimma, och sörplade i mig kaffet. Ja, men ellerhur. Det är ju härligt hur det kan vara vissa dagar.

Strax innan lunch ringde kompisen och dit gick han också sen. Som alltid skulle jag vilja påstå. Vad gjorde kompisen innan sonens ankomst? Egentligen. Det är så kul att dom har funnit varandra, inte minst för att kompisen verkar vara en sån fin vän. Dom gör banne mig allt tillsammans. Det är bågskytte och det är innebandy och mycket har vi nog att tacka den famlijen för sonens nyvunna sociala poäng. Sonen sover över och dom fiskar, rensar och äter fisken, drar på tysk julmässa, kollar in kyrkan - ja, allt sånt som vi inte gör vilket är helt fantastiskt! Det är till sån stor hjälp. Om dom bara visste! Det är ju inte precis så att vi går runt och talar om att den här sonen är emotionellt förstörd, socialt handikappad och extremt vanvårdad. Nej, om dom bara visste vad dom gjorde för oss - för honom!