Men den där skolan (ni får ursäkta språket) vill man ju bara spränga! Poff! så var den borta och ingen skulle märka någonting.

Ja, man kan ju undra när dom tänker ta oss på allvar. Hur många gånger ska man behöva förklara att detta är en kille som behöver all hjälp han kan få med alla ögonen på sig? Hur många gåner ska man behöva förklara att tyglarna är hårt åtdragna för att, när tiden är rätt, kunna släppas på? Hur många gånger ska man behöva påpeka att detta inte är en kille som vilken som helst, han är ingen i mängden?
   Nädå, det ska tydligen kontrolleras först. Kolla om det vi säger är riktigt sant. "Men han kommer ju bara tio minuter försent och det gör ju dom flesta". Nu var detta förvisso ett tag sedan men vilket resonemang! När blev det normalt att komma för sent? När blev det okej? Detta var det för övrigt hans mentor som sa. Men lyssnar dom inte på det ena så lyssnar dom väl inte på det andra kan tänkas, för visst har jag sagt att han mer än gärna smälter in och drar på sig osynlighetsmanteln.

En gång, jag upprepar, EN gång har mentorn aka klassföreståndaren (samma som ovan nämnda) ringt om något som inte gjorts fullständigt. Han hade inte lämnat in bokredovisningen. "Men han får ju ta vilken bok han vill, vi hade ju som förslag att gå till skolbiblioteket men han kan välja en lättläst bok om han vill, det går så bra så". Ja, nu var det väl kanske inte riktigt boken det var fel på utan mer att fröken inte fått honom att vare sig förstå uppgiften eller allvaret i det hela.

Jag säger ju att han inte är som de andra eleverna. Hur många gå....
Och det är vuxna människor vi pratar om här, det är helt säkert, dom ser i alla fall ut som så.

På hela höstterminen fick vi här hemma se... ja nu mins jag inte det exakta antalet men låt oss säga att läxorna gick att räkna på ena handen. Dom vi fick se var dom i engelska vilket inte var helt otippat. Det enda ämnet som ha känner sig bra på. Så pappan gick till skolan för att prata med rektorn för att få till ett möte med alla lärare och kom hem med ett papper med mailadresser till alla lärare - utan namn och ämnesområde. Det kallar jag service! Eller? Ansvar? Nja... Ineffektiv skola, då pappan istället för att ha ett informativt möte med alla lärare samlade där de hade kunnat föra dialog måste sätta sig och maila alla lärare var för sig där alla får sin egna lilla privata story.



Och så en dag, när vi fått höra att ett prov i något skolämne genomgåtts, undrar vilket betyg han fått får vi svaret att han inte vet än. Jag minns så väl alla gånger jag fått det svaret tidigare och denna gång tänker jag inte låta det bero. Jag bad sonen att be läraren om en kopia på provet och tillade även att jag ville ha hem alla läxförhör och andra inlämnade uppgifter och prov i alla ämnen. Dagen efter berättade han att läraren hade sagt att han pga spridningsrisk inte kunde lämna ut prov. Jamen, hallå? Är det möjligt att jag som vårdnadshavare inte kan få tillgång till sonens resultat i skolan? Används inte Posten längre? Jag menar, det måste ju finnas många sätt att delge vårdnadshavare barnens resultat än att kopiera och skicka vidare.


Ett sådant ointresse aldrig skådat tidigare.